Tja tja bloggen.

I morgon kliver vi in i DugOut för att spela in vårt fjärde släpp. Jag tänkte att ni kanske vill veta något om det.

Vi har varit relativt hemliga med det här projektet. Vad jag vet har det varken läckt ut några teasers eller repvideos än. Vi har inte spelat någon av dem live. Enda chansen att man har hört något är egentligen om man ugglat utanför Ungdomens Hus i Uppsala. Men det förfaller föga troligt.

Låt mig först berätta om upplägget. “Efter Oss Syndafloden” spelades in live – trummor, bas och gitarr samtidigt. Ljudet är därefter levande, stökigt, och för mig fångar det hjärtat i vår musik. Passionen, ärligheten. Ingen falsk yta. Vår plan med detta släpp är att vrida upp värmen ett steg till och spela in även sången live samtidigt som de andra instrumenten. Förhoppningen är att det känns ännu närmre. Jag är svinnervös.

Låtarna, då. När vi skrev EOS funderade vi ofta på om låtarna platsade på samma skiva. De var så olika varandra. När vi sedan mottog reaktionerna var den enda negativa kommentaren motsatsen: det var bara rens, rakt igenom. Eftersom vi uppenbarligen har en skev relation till låtarna blir det därför svårt att beskriva dem i text. Men jag kan försöka.

Det är snabbare. Mer tvåtakt. Snabbare. Mer d-takt. Mer ackordriff, mindre pill. Last View-Sebastian hade beskrivit det som “full jävla mutter.” Vi har dragit ner krångelnivån. Inga utsvävande låtstrukturer. Istället för Architects låter det Continuance, istället för Bring Me The Horizon låter det Propagandhi och Verse. Jag vågar kalla det mer punkigt, även om tangentbordskrigarna på Ruckus förstås inte kommer hålla med.

Även texterna har funnit en ny form. De första versionerna kom till under lyssnandet av instrumentala beats. De blev långa – mellan 2000 och 3000 tecken styck. (I jämförelse är “Om Floden Var Vin” strax under 1000 tecken lång.) Deras karaktär blev också annorlunda. I stället för att influeras av poeter, typ Ekelöf, lät jag mig nu influeras av hiphop, typ Atmosphere.

Jag vet inte hur mycket det kommer märkas utåt än. Konkret kan man säga att det är mer nära verkligheten. Mindre träd och hav. Var inte oroliga – uttrycket är fortfarande skrik. Ingen rap. Tummis.

För varje släpp kommer vi närmare det som är vår essens. Det som är Yersinia. EP 3 är inget undantag. Det är lite annorlunda. Det är ännu mer vi. Jag längtar till vi får dela med oss av den till er.

Preliminär release är satt till oktober. Titeln bjuder vi på … snart.

Följande musik, litteratur, människor och händelser har inspirerat oss till Efter Oss Syndafloden, spår för spår. Håll till godo.

Den Sista Sång Jag Skriver Till Dig
Sanctrum - Dead Inside
Architects - Early Grave
Asking Alexandria - Någon studio diary
Celestial Fall - On: The Love to an Arsonist

Det Vi Gav Till Havet
Raised Fist - Dedication (hela albumet)
Bring Me The Horizon - Suicide Season (hela albumet)
Architects - Ruin (hela albumet)
Totalt Jävla Mörker - De Naglar Fast Mig På Korset
DeNiro i Tjuren Från Bronx

Barlast, jag
At The Throne Of Judgment - The Mariner’s Cutlass
Västkustska fiskargubbar
Herman Melville - Moby Dick

Ett Rödstänkt Landskap
The Road
Six Degrees
Propagandhi - Potemkin City Limits
COP15
Refused

Ensamhetens Lov
Yersinia - Jubel
Owe Wikström - Långsamhetens Lov
Architects - Early Grave (igen)
Karin Johannisson - Melankoliska Rum: om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid

Bär Mitt Lik I Guld
Prestationsångest
Verse - The New Fury
Karin Boye

Flashbang, Kniv (bland allt vitt är jag osynlig)
Counterstrike 1.6 och Modern Warfare 2, public servers

Efter Oss Syndafloden
The Ghost Inside - Unspoken
Raised Fist - Message Benath Contempt
WW2-parafernalia
Parkettplats till reprisen av Roms fall
Önsketänkande

Gör Ett Jävla Hål Här
Path Of No Return - The Absinthe Dreams (hela albumet)
& allt som hänt.

Hoppas Kräftan Tar Dig
Otacksamma människor.
Bring Me The Horizon - Suicide Season (hela albumet)
Raised Fist - Dedication (hela albumet)
xKingdomx (US)

Hågadalen (Krigsidyll, del 2)
Söderhamn och särskilt Cedron
Promenaden efter vi sagt tack och förlåt.
Yersinia,
och kärleken.

21.21.07 pinguvshaj@hotmail.com: tänkte fråga han basistkillen om han ville starta band
21.23.47 pinguvshaj@hotmail.com: han som hade pratat med s
21.24.05 —-@hotmail.com: som du träffade hos din granne?
21.24.07 pinguvshaj@hotmail.com: mm
21.24.12 pinguvshaj@hotmail.com: han verkade sugen på att lira lite
21.24.17 —-@hotmail.com: vad ska ni lira isåfall?
21.24.27 pinguvshaj@hotmail.com: hardcore
21.24.33 pinguvshaj@hotmail.com: eller post-hardcore kanske man säger
21.24.43 —-@hotmail.com: typ som?
21.24.43 pinguvshaj@hotmail.com: thursday/ptw/hopesfall/meeleh
21.24.50 —-@hotmail.com: ok
21.26.35 —-@hotmail.com: vilka mer ska du fråga?
21.26.39 pinguvshaj@hotmail.com: hannes vill
21.26.43 pinguvshaj@hotmail.com: så jag tänkte fråga pär
21.26.48 pinguvshaj@hotmail.com: då är vi fyra .. det räcker nog

Tidigare när vi spelat in har vi pratat om att sätta tagningar. Man börjar med trummorna, och varje virvel- och kaggeslag ska sitta på det utmarkerade strecket på datorn. Så blir det förstås inte om man kör live. Vi har blivit tvungna att lära oss ett nytt språk, ett som handlar mer om känsla. Tidigare sade vi att det och det slaget kom så och så mycket för sent eller tidigt. Nu säger vi att tagningen behöver mer häng eller hets, att trummorna måste ta mer kommando, eller att det måste kännas mer stressat. Ingen tittar på det inspelade för att se om det ligger på taktslagen.

Det nya språket medför en ny sorts musik. Låtarna vill fullkomligt hoppa ur högtalarna och kasta sig på lyssnaren. Ju mer jag tänker på det, desto mer bisarrt blir det att ett ultra-aggressivt band ska vara så pass tekniskt skickliga att allting är i sin ordning. Det kaos som musiken förväntas förmedla stryps, och kvar står man med en färdiginpackad, lättsmält deathcorelåt. Jag hoppas flera får upp ögonen för det här sättet att spela in på, särskilt de band som känner att de fastnat i en fåra inom scenen och behöver hitta sitt sätt att låta som något annat än en kopia av sin förlaga.

Sju låtar är satta, fyra kvar. Sen är det extragitarrer (ja, det ska i alla fall vara en vänster- och en högergitarr, även om de blir identiska) och sång. Jag hoppas få ta mitt första pass i morgon; kommer snart börja skrika rakt ut av inspiration.

Tills vidare, fridens liljor

/Mattis, Yersinia

Nyss hemkommen från ett tolvtimmarspass i studion.

Första dagen i Dugout har gått åt till att ställa ljud. Trummorna gick relativt fort, ett par timmar. Danne var tvungen att ta till både snustricket och stearintricket. (För det senare var vi tvungna att åka iväg och handla ljus. Loco.) Gitarren gick även den hyfsat smärtfritt. Vi fick byta ut Sebastians 5150 mot Dugouts egna efter lite om och men, eftersom den är mer inkörd. För mig som lekman lät det rätt osannolikt att två likadana förstärkare med samma inställningar skulle låta olika, men Danne hade förstås rätt. Basen krävde lite mer pill – vi fick ge upp Harktetoppen till förmån för en Blackstar som blandades med line.

Resultatet, ljud: aggressivt, levande.

Vi har filmat en hel del, det borde komma upp ett smakprov inom ett par dagar.

/Mattis, Yersinia

Den som lyssnat på oss förstår att vi inte är ute efter att bli nästa Underoath. Vi har dragit oss ur tävlingen där man faörsöker tilltala en så stor publik som möjligt genom att släta ut musiken – allt för att komma först till en miljon klick på Myspace. Det här gäller i hög grad inspelningen av vårt debutalbum.

Vi kommer spela in live – trummor, bas och gitarr samtidigt – för att bevara nerven och intensiteten som vi upplever när vi framför vår musik inför publik. Fuskandet och det sterila som vanliga metalcoreplattor har kommer vi hålla till ett minimum. Målet är att köra utan klipp, utan trigg och utan omöjliga tagningar på sången.

Inspirationen kommer från band som Cult Of Luna, Refused, Converge och The Chariot snarare än Bring Me The Horizon och Architects, rent ljudmässigt. Musikaliskt är det inga överraskningar – den som hört Lejonhjärta vet vad som väntar. Det är lite mer grind nu, bara.

Vi har inte kompromissat på låtarna, texterna eller ljudet utan allt är precis som vi fått välja. Det här är skivan vi själva skulle velat lyssna på.

/Mattis, Yersinia

T minus three weeks. Get ready.

Our album will probably sound like this. Pre-production finished on half of it. Feels good man.

Some paintings from the amazing artist that made the cover for our latest EP.

Take that, other bands.